Fan men de var väl för bra för att vara sant...

Varför känns det som man gör fel hela tiden? Och det värsta av allt, man vet inte vad man gör överhuvudtaget men nått lär det väl vara. Man lovar sig själv att inte falla i samma fälla igen och titta här sitter man igen. Tragiskt jo jag vet. Man är hela tiden försiktig för att man vet hur det hela kan sluta, men sen när man blir intygad att de inte är någe fel och personens beteende verkar så himla verkligt, man litar på han. Man märker inga som helst fel och lämnar personen hur glad som helst och man själv är hur glad som helst. Vad kan gå fel efter det?
Jo man blir blind.
Eller har jag missat nått, är de inte de att man gör varandra glad som gör att man vill träffas,umgås och prata? Det är det jag inte får in i min skalle, så nu sitter man här utan några som helst aningar vad som gick snett. Var allt ett enda teaterspel och jag gick på det? Men fan vilken bra teater vill jag såfall säga.
  För jag gick på den.

/ I - men jag kommer komma över det!